Ingen lust till nåt

Just nu är allt mörkt. Jag känner ingen större glädje till nåt utan mörkret hägrar runt mig. Jag känner mig jättenere och låg. Vill ingenting annat än att sova! Gråta gör jag inte men skulle jag vara själv skulle jag nog göra det. Förstår inte varför jag har så svårt att gråta bland andra, varför jag ska dölja att jag mår riktigt dåligt istället för att släppa ut det så folk förstår! Känns inte som om folk inte tror mig då jag håller min fasad uppe. Men hur ska jag släppa den.

Jag är så trött på mig själv. Jag mår så dåligt att jag snäser åt min stora tjej hela tiden fast jag verkligen inte vill. Jag orkar bara inte med tjat och gnäll. Mår ännu sämre när detta händer. Normalt snäser jag aldrig åt henne! Jag känner mig tom och tung i bröstet. Det är så jobbigt!

Jag hatar mitt utseende. Tycker just nu att jag ser för jävligt ut!

Hur lätt tror ni det är att gå ner i vikt och tänka på mat och motion när man mår såhär? INTE ETT DUGG! Har trots detta gått ner 2 kg denna vecka! Nu står vågen på 141,7!

Imorgon ska jag till psykologen. Det ska blir skönt! Behöver det nu!

Mycket väntad viktuppgång

+ 2,2 kg visade vågen på i morse när jag vägde mig. Inte helt oväntat med tanke på att jag är så in i h trött, mår psykiskt dåligt och ätit massor med godis!

Vill verkligen gå ner i vikt men jag orkar inte. Är fööör trött för att orka tänka hela tiden och det snabba kolhydraterna hjälper mig igenom mina största tötthetssvackor. Det är fel jag vet men jag MÅSTE få sova för att orka med. Känns ännu sämre bara för att jag inte orkar med när jag VILL!

Saknar min älskade katt enormt mycket!!

Har inte orkat med

Har inte orkat med att skriva. Känns som mitt liv bara rasade ihop och det blev för mycket för mig. Har ramlat tillbaka i min depression igen och känner mig matt och håglös. Har jätteont i ryggen och kroppen. Känner mig helt trasig både fysiskt och psykiskt.

Allt blev väl för mycket med dotterns förstoppning som hon fortfarande kämpar med och sen droppen var att jag fick lov att ta bort min älskade älskade katt. Jag saknar henne nåt så enormt att det värker i bröstet och magen knyter sig. Tycker hela tiden jag ser henne i ögonvrån och jag funderar hela tiden på om hon är ute eller inne innan jag kommer på mig med att hon inte finns längre. Jag hoppas hon har det bra där hon är.

Dessutom får jag ju sova så lite och dåligt. Ända sen lillan var sjuk så kan hon inte sova. Hon håller igång till tolv, ett på natten och sen när hon väl somnar vaknar hon efter en halvtimme och ska sova bredvid mig vilket resulterar i katastrof för min sömn och min rygg. Har så ont nu, det bara brinner och jag är sjukt trött.

Allt detta har gjort att jag fallit tillbaka i min depression nu och nu är det riktigt illa. Orkar inte med mina barn. Kan tom känna att jag inte har några känslor för dem för en kort stund. Känner mig apatisk, trött och håglös emellanåt. Visst älskar jag dom och skrattar med dom också men stunder av att känna att jag inte orkar med dom och så kommer ganska ofta och det är så jobbigt då jag verkligen vill vara med dem över allt annat. Jag vill inte känna såhär!

Vi behöver avlastning och hjälp för att få lilltjejen att sova i sin säng. Stora tjejen måste få sova hos nån av våra föräldrar så min man kan ta lilltjejen och några skriknätter så vi kan komma ur denn onda cirkel. Har sagt till min man att vi måste be om hjälp men jag tror inte han kommer fråga sina föräldrar så det blir väl jag som får ringa och tala om läget. Fan det är så jobbigt!

Ska kolla med mamma också om hon har nån tid och ork att ta stora tjejen.

Igår tog jag för mig lite egentid och åkte ner på stan och åt lunch med en kompis och sen åkte vi till en handelsträdgård och handlade blommor. Jag var nog borta 4 timmar. Det var SÅ skönt och livet kändes lite lättare ett tag. Jag tvingade sen barnen att vara med mannen så jag fick plantera mina blommor och det var så kul att få pyssla lite. Nu är det så fint på balkongen, altanen och bron =).

Nej nu värker min rygg för mycket så jag ska inte skriva mer!