Jag har en liten tjej som skolas in på dagis just nu och det går bra men allt hon är med om kommer ut på nätterna. Hon vaknar och är jättetrött men kan inte sova, ligger och gnäller, vrider och vänder sig, sparkar och klänger. Denna procedur kan hålla på upp till 3 timmar per natt. Jag är helt sluuut. När jag blir såhär trött kommer suget som ett brev på posten. Jag vill ha den snabba kicken som gör att jag orkar lite lite till som gör att jag orkar. Så idag har jag faktiskt fallit för frestelsen, smågodis kommer ner i min mage. Jag har lite ångest men jag hade ett pass i gymet i morse så det är väl som det är. Kommer igen imorgon!
onsdag 29 augusti 2012
tisdag 28 augusti 2012
En typisk tjockis som provat ALLT
Ja jag är en typisk tjockis som har provat nästan alla bantningsmetoder som går med mer eller mindre bra resultat. Man känner sig så enormt duktig och bra när man lyckas gå ner några kilon eller tom många kilon men när dom sen kryper på igen och dessutom blir fler än vad det var innan man började banta då är man inte så nöjd och stolt längre. Då mår man väldigt dåligt och skäms skäms skäms. Omgivningens kommentarer om att det väl inte är nån idé att starta ännu en diet då man inte klarat av någon tidigare sänker en ännu mer. Sen om man väl börjar en ny diet så kommer kommentarerna att man ska se till att hålla i det nu så man inte slutar igen. Ja jag vet JAG ÄR VÄRDELÖS!!!
Fråga en nykter alkoholist hur lätt det är att falla dit igen! Lika lätt är det för oss tjockisar. Det som är något värre för oss matberoende, sockerberoende, fettberoende är att man inte kan leva utan mat. Man måste äta för att leva, vilket gör det omöjligt att bara sluta vilket en alkoholist kan eftersom alkohol inte är en livsnödvändighet. Nu vet jag att det inte "bara" är att sluta dricka alkohol, oh nej det är en enorm vilja och kraft som krävs för att klara av det och jag är grymt imponerad över alla nyktra alkoholister som klarat av det och som varje dag väljer att inte ta en droppe alkohol. Vilka kämpar!!
Jag är sockerberoende, jag ÄLSKAR godis. Om kroppen skulle kunna leva på enbart godis o fika så skulle jag sluta äta mat. GODIS är mitt gissel. Mat däremot äter jag som normala människor. Inga överdrivet stora portioner, inga nattmackor, inga skippade måltider. Jag äter normal frukost, ev ett mellanmål, lunch, ev ett till mellanmål och sist middag. Mina måltider består mestadels av ren husmanskost men självklart blir det skräpmat ibland me, men som sagt jag äter inga enorma mängder mat utan mer som vem som helst. Det är när det kommer till GODIS som det blir problem. Jag kan äta hur mycket som helst och speciellt choklad. En 200 grammare mjölkchoklad slinker snabbt o lätt ner och jag blir inte ens äcklad. Jag vill bara ha mer! Det är helt sjukt! 1 kg smågodis en helg går lätt ner, men då kan jag bli lite illamående faktiskt. Men det känns som om det inte finns nån gräns när det gäller godis och fika. Choklad är min stora last så även fika med choklad vill jag bara ha mer av. En god kladdkaka är bland det bästa jag vet och kan smälla i mig massor åt gången.
Varje gång jag köper godis och äter tänker jag att jag ska hålla igen men för varje bit jag tar blir begäret bara mer och mer och mer. Jag känner inte stoppet utan får lov att TVINGA mig att stoppa. Det är en rejäl viljekamp kan jag säga.
Nu vet ni min stora last!
Jag har tänkt att framöver redovisa lite kort för alla dessa bantningsmetoder jag har provat på så det kommer bli en lite följetång.
Fråga en nykter alkoholist hur lätt det är att falla dit igen! Lika lätt är det för oss tjockisar. Det som är något värre för oss matberoende, sockerberoende, fettberoende är att man inte kan leva utan mat. Man måste äta för att leva, vilket gör det omöjligt att bara sluta vilket en alkoholist kan eftersom alkohol inte är en livsnödvändighet. Nu vet jag att det inte "bara" är att sluta dricka alkohol, oh nej det är en enorm vilja och kraft som krävs för att klara av det och jag är grymt imponerad över alla nyktra alkoholister som klarat av det och som varje dag väljer att inte ta en droppe alkohol. Vilka kämpar!!
Jag är sockerberoende, jag ÄLSKAR godis. Om kroppen skulle kunna leva på enbart godis o fika så skulle jag sluta äta mat. GODIS är mitt gissel. Mat däremot äter jag som normala människor. Inga överdrivet stora portioner, inga nattmackor, inga skippade måltider. Jag äter normal frukost, ev ett mellanmål, lunch, ev ett till mellanmål och sist middag. Mina måltider består mestadels av ren husmanskost men självklart blir det skräpmat ibland me, men som sagt jag äter inga enorma mängder mat utan mer som vem som helst. Det är när det kommer till GODIS som det blir problem. Jag kan äta hur mycket som helst och speciellt choklad. En 200 grammare mjölkchoklad slinker snabbt o lätt ner och jag blir inte ens äcklad. Jag vill bara ha mer! Det är helt sjukt! 1 kg smågodis en helg går lätt ner, men då kan jag bli lite illamående faktiskt. Men det känns som om det inte finns nån gräns när det gäller godis och fika. Choklad är min stora last så även fika med choklad vill jag bara ha mer av. En god kladdkaka är bland det bästa jag vet och kan smälla i mig massor åt gången.
Varje gång jag köper godis och äter tänker jag att jag ska hålla igen men för varje bit jag tar blir begäret bara mer och mer och mer. Jag känner inte stoppet utan får lov att TVINGA mig att stoppa. Det är en rejäl viljekamp kan jag säga.
Nu vet ni min stora last!
Jag har tänkt att framöver redovisa lite kort för alla dessa bantningsmetoder jag har provat på så det kommer bli en lite följetång.
Träningsberoende!
Kan man bli träningsberoende så fort? Jag tror det! Jag tänker hela tiden på att få träna. Det är en sån underbar känsla att få använda kroppen, bli svettig o trött i kroppen. Det är sån känsla att bara få gå upp i sig själv och sin träning. Jag älskar det!
Igår blev det en sväng till gymet igen där jag först körde 20 min cardio på cykel och sen mitt styrkepass. Jag tycker inte riktigt om att träna sent på kvällarna men det är den tiden det funkar så jag har väl inget val.
Vägde mig igår också, - 1,4 kg, och står nu på 146,1 kg.
Neråt neråt ska det gå neråt neråt ska det gå!
Igår blev det en sväng till gymet igen där jag först körde 20 min cardio på cykel och sen mitt styrkepass. Jag tycker inte riktigt om att träna sent på kvällarna men det är den tiden det funkar så jag har väl inget val.
Vägde mig igår också, - 1,4 kg, och står nu på 146,1 kg.
Neråt neråt ska det gå neråt neråt ska det gå!
söndag 26 augusti 2012
Man måste förbränna det man stoppar i sig
Igår var det lördag och jag har varit jätteduktig hela veckan och ätit 3 Modifast per dag samt middag bestående av protein, grönsaker o sås. Men igår var det då lördag och jag blev kanonsugen på lördagsgodis när barnen fick sitt. Jag ville också träna så jag satt o funderade hur jag både skulle hinna träna samt åka å köpa lördagsgodis. Då kom min kära man på att jag kunde ta cykeln till Hemköp. Tyckte det lät jättelångt o jobbigt och tvekade men var samtidigt grymt sugen på att utmana mig själv. Efter lite velande drog jag i alla fall iväg på cykeln med cykelhjälm å allt. Satte på RunKeeper och trampade igång, 18 minuter senare var jag framme och hade då kört 5,5 km. Lite småvarm men inte tokslut. Köpte mitt godis, stoppade det i cykelkorgen och körde hem igen. Betydligt jobbigare denna gång pga alla uppförsbackar för att inte tala om den på 1 km på slutet som når ända hem till mitt hus. Pust pust, trodde jag skulle dö. 22 min tog det hem! Jag kände mig grymt stolt över mig själv och kunde därefter utan dåligt samvete äta mitt lördagsgodis.
Ge och ta!
Ge och ta!
fredag 24 augusti 2012
Träning!!
Efter 6 års avsaknad av träning pga graviditeter, missfall, foglossning mm har jag ÄNTLIGEN kunnat börja träna igen. Det är sån lycka, den är helt obeskrivlig. Jag har flera gånger sen jag började träna i juni kommit hem å gråtit för att jag är så glad att kunna träna igen. Jag skulle vilja träna varje dag om tiden fanns. Jag vill träna allt allt men nu är det gym å vattengympa som gäller gör att försöka bygga upp styrkan i kroppen igen. Jag njuuuter av varje minut jag tränar.
tisdag 21 augusti 2012
Inskolning på "dagis"
Idag var dag nummer två av inskolningen av lillan på dagis. Det känns så motigt och jobbigt. Vill egentligen inte alls att hon ska börja än men när dagarna sinar och pengarna tryter har man liksom inget val. Hon är 15 månader nu och nu när hon börjar på "dagis" känns det verkligen som om bebistiden är förbi för gott. Min man vill inte ha fler barn vilket jag kan förstå men jag kan inte säga att detta absolut är det sista. Jag skulle gärna föda barn igen och ha en lite bebis men just nu orkar jag inte och just nu vill jag komma igång med mitt jobb igen. Jag vill få vara bara vuxen ett tag och jag vill få min operation gjord. Men sorgen som denna inskolning sätter igång i mig är jobbig. Önskar att man hade samma pengar som när man jobbar. Men vi har det faktiskt enormt bra med föräldrarledighet här i Sverige. Tänk va länge vi får vara hemma med våra små ändå här i Sverige. Vilken enorm förmån!
Kommer precis hem från ett pass i gymet. Det är så underbart skönt och jag är så lycklig över att jag äntligen har kunnat börja träna igen. Det är ett lugnt pass men anpassat för att bygga upp min kropp igen då jag är illa tilltygad efter graviditeterna. Men glädjen av att kunna och våga träna igen är helt enorm. Jag har saknat träningen sååå länge. Den ger mig energi och lust till andra saker.
Jag väger fortfarande massor massor men att kunna träna ändå är sån underbar känsla.
Igår när jag vägde mig stod vågen på 147,5 kg!
Det är skrämmande och jag är riktigt ledsen att jag låtit det gå så långt igen. Ännu en gång har jag låtit mig själv falla, falla och falla och inte dragit i tyglarna i tid. Jag kämpar varje dag med min vikt och det kommer jag göra hela livet för även om jag gör en gastric bypass så är det ingen lätt väg att gå. Jag kommer alltid få lov att tänka på vad jag äter så jag ska slippa dumpningar. Jag kommer alltid att ha ett matmissbruk som jag dagligen måste övervinna. Men en gastric bypass ger mig verktyget för att lyckas.
Gonatt!
Kommer precis hem från ett pass i gymet. Det är så underbart skönt och jag är så lycklig över att jag äntligen har kunnat börja träna igen. Det är ett lugnt pass men anpassat för att bygga upp min kropp igen då jag är illa tilltygad efter graviditeterna. Men glädjen av att kunna och våga träna igen är helt enorm. Jag har saknat träningen sååå länge. Den ger mig energi och lust till andra saker.
Jag väger fortfarande massor massor men att kunna träna ändå är sån underbar känsla.
Igår när jag vägde mig stod vågen på 147,5 kg!
Det är skrämmande och jag är riktigt ledsen att jag låtit det gå så långt igen. Ännu en gång har jag låtit mig själv falla, falla och falla och inte dragit i tyglarna i tid. Jag kämpar varje dag med min vikt och det kommer jag göra hela livet för även om jag gör en gastric bypass så är det ingen lätt väg att gå. Jag kommer alltid få lov att tänka på vad jag äter så jag ska slippa dumpningar. Jag kommer alltid att ha ett matmissbruk som jag dagligen måste övervinna. Men en gastric bypass ger mig verktyget för att lyckas.
Gonatt!
måndag 20 augusti 2012
Människors trånsynthet
Jag har under kort tid råkat ut för kommentarer som går rätt in i hjärtat och vrider runt, sargar och sårar. Det är såklart kommentarer om min vikt. Kommentarer som gör att jag vill sjunka ner i jorden och försvinna för gott. Kommentarer som gör att tårarna bränner, orden dör och skammen tär. Kommentarer som gör att jag bara vill dööö.
Här kommer två av dess:
Jag var och skulle köpa en cykel eftersom jag vill börja röra på mig samt att jag inte kan gå pga att jag fått sådana problem med höft och rygg efter alla täta graviditeter. Är då på Intersport och provar cyklar och får då höra av den i personalen som hjälper oss att: "Du som är så stor behöver sitta bra". Ok fine att jag behöver sitta bra men det ska inte bero på min storlek utan snarare på att jag har problem med mina höfter.
Tror ni jag köpte cykel där? NEJ!
Nästa episod var då jag står i omklädningsrummet efter att ha gjort ett skönt och bra pass i gymmet en tidig morgon och det kommer in en äldre dam och här följer konversationen:
Hon: - Har det varit vattengympa nu?
Jag: - Nej!
Hon: - Nä man får väl vara här ändå.
Jag: - Mmm
Hon: - Jag har varit på spinning.
Jag: - Ok
Hon: - Du med din storlek borde prova det. Man får ju göra i sin takt och det är jättebra.
Jag: - Nej det går nog inte än. Jag tränar i gymet.
Hon märker väl att jag blir stött så hon försöker därefter släta över det hon sagt.
Jag blir så trött på människor som tror att pga att en människa är FET så betyder det att denna person är lat, okunnig, luktar illa, är slö, ointelligent mm mm. Dom ska bara veta hur mycket jag kämpar och jobbar och sliter. Inte har jag tid att bara ligga å slöa som jag kanske skulle vilja. Det finns inte en chans. Jag måste slita hela tiden med allt och jag är definitivt inte ointelligent!
Jag önskar männsikor kunde se andra människor för vad dom verkligen är istället för enbart det yttre. Att döma en människa efter enbart det yttre är kränkande och speciellt då man har mage att häva ur sig det inför denna person.
Det är knappast så att det hjälper det snarare stjälper att ge dumma kommentarer.
Här kommer två av dess:
Jag var och skulle köpa en cykel eftersom jag vill börja röra på mig samt att jag inte kan gå pga att jag fått sådana problem med höft och rygg efter alla täta graviditeter. Är då på Intersport och provar cyklar och får då höra av den i personalen som hjälper oss att: "Du som är så stor behöver sitta bra". Ok fine att jag behöver sitta bra men det ska inte bero på min storlek utan snarare på att jag har problem med mina höfter.
Tror ni jag köpte cykel där? NEJ!
Nästa episod var då jag står i omklädningsrummet efter att ha gjort ett skönt och bra pass i gymmet en tidig morgon och det kommer in en äldre dam och här följer konversationen:
Hon: - Har det varit vattengympa nu?
Jag: - Nej!
Hon: - Nä man får väl vara här ändå.
Jag: - Mmm
Hon: - Jag har varit på spinning.
Jag: - Ok
Hon: - Du med din storlek borde prova det. Man får ju göra i sin takt och det är jättebra.
Jag: - Nej det går nog inte än. Jag tränar i gymet.
Hon märker väl att jag blir stött så hon försöker därefter släta över det hon sagt.
Jag blir så trött på människor som tror att pga att en människa är FET så betyder det att denna person är lat, okunnig, luktar illa, är slö, ointelligent mm mm. Dom ska bara veta hur mycket jag kämpar och jobbar och sliter. Inte har jag tid att bara ligga å slöa som jag kanske skulle vilja. Det finns inte en chans. Jag måste slita hela tiden med allt och jag är definitivt inte ointelligent!
Jag önskar männsikor kunde se andra människor för vad dom verkligen är istället för enbart det yttre. Att döma en människa efter enbart det yttre är kränkande och speciellt då man har mage att häva ur sig det inför denna person.
Det är knappast så att det hjälper det snarare stjälper att ge dumma kommentarer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)