Tillbaka igen

Det var jätte jätte länge sen jag skrev här nu. Har inte haft ork och tid innan men tänkte jag skulle passa på att göra en uppdatering nu.

Graviditeten fortlöpte snabbare än snabbast. Graviditeten var ganska ok men jag led av bihålsinflammation mer heller mindre i 6 månader så jag gick på x antal penicillinkurer och även nössköljning. Var sjuk hela tiden kändes det som.
Från v 28 har jag enorma förvärkar och sammandragningar direkt jag gjorde nåt. Blev sjukskriven sista 8 veckorna för hotad förtidsbörd. Men det blev inte någon förtidsbörd. Var beräknad till 10 april men gick över.

Den 12 april stod jag och lagade middag, ropade in man och barn och fortsatte med maten när första värken kom 16.45. Det var som två knivar som stacks in i magen och vreds om. Tänkte att nu får jag nog ringa tillbaka svärmor på en gång, hon som just åkt. Under middagen fortsatte värkarna relativt tätt så jag hade svårt att få i mig någon mag alls. Var tom på toa för att se om det skulle släppa. Efter middagen ringde jag svärföräldrarna för att förvarna dom om att det kanske var på G. Vi plockar undan och jag kommer på att största tjejen inte har några lakan i sängen och snabbar mig att bädda rent medans jag andas mig igenom värkarna och stora tjejen håller mig i benet för att hjälpa mig =).

När jag sen går ut i köket ser jag att svärföräldrarna svänger in fast vi inte sagt att de skulle komma än. Vi paxkar ihop det sista vi ska ha med oss ifall vi måste åka in. Vissa värkar gör tokont nu. Helt plötsligt lugnar allt ner sig och jag sätter mig i soffan och klockan är närmare 18. Sitter där ett bra tag utan en endaste värk och vi funderar på att skicka hem svärisarna. Då kommer mega värken från helvetet, jag försöker kravla mig ur soffan och hamnar skrikandes på alla fyra på vardagsrumsbordet. Mannen kommer springandes, svärför skriker att vi måste åoka in. Jag ställer mig i balkongdörren och tar nästa värk. Sen beger vi oss.

18.30 är vi inne på förlossningen, jag har skitont och håller mig i väggarna för att ta mig fram. Väl inne på förlossningen sätts ctg som jag får ligga med i 30 min sen kommer de och undersöker mig. Barnmorskan säger: Här blir det inte nån förlossning idag, livmodertappen är intakt och du har inte öppnat dig. Jag tänker att dom måste vara helt dumma i huvudet för såhär ont kan jag inte utan att det hänt nåt. De skickar dock inte hem oss utan jag får resa mig upp och gå runt i rummet. Vi ringer svärisarna och säger att dethär kommer nog ta hela natten om vi får vara kvar. Jag går och tänker att de får bara inte skicka hem mig för värkarna blir bara värre och värre. Jag blir mer och mer förbannad på att de sagt att det inte är på G.

Runt 20.10 har jag så ont att jag nästan svimmar och då kommer en barnmorskestudent in och frågar hur det går och om jag vill ha lustgas. JAAA säger jag. Hon ska bara gå och kolla med den riktiga barnmorskan om det är ok. Det vill dock undersöka mig först så det det om det verkligen är nåt på G. Jag har nu så sjukt ont så allt bara blir svart runt mig och då börjar de klä av mig alla mina kläder. Jag gör ingenting bara står som ett fån. De vill göra klart landningsbaran för bebisen säger dom. Jag fattar ingenting, jag skulle ju inte föda sa dom ju. Väl nere i sängen undersökt jag och är öppen 6 cm. Jag säger då att jag vill ha epidural och lustgas. De tar hål på hinnorna samtidigt som de börjar instruera lustgaen ca 20.25. De sätter också kanyl för ev värkstimulerande när jag fått epiduralen. Då känner jag att jag vill krysta. Jag får panik och tänker att jag ju INTE kan föda på bara 6 cm det går ju inte. De undersöker mig igen och tydligen säger de att jag är öppen 9 cm men jag uppfattar inte detta. Folk rusar in! De stoppar mig inte när jag vill krysta och 20.52 börjar jag krysta och 20.57 kommer min lilla tjej ut.

Nån epidural hanns inte med och lustgasen använde jag knappt alls, hade den bara och höll i under krysningarna.
Det var en mycket snabb och intensiv förlossning men nu i efterhand är det skönt att det gick så fort.

När vi ringde svärisarna trodde dom vi skämtade när vi sa att det var klart. De hade som vi väntat sig en hel natt.

Det blev alltså ännu en liten tjej till vår skara. Har nu tre underbara töser här hemma. Är enormt lyckligt lottad.

Tyvärr blev den första tiden med lillan inte en dans på rosor. jag fick mjölkstockning ganska omgående när vi kom hem. Vi hann bara vara hemma en vecka innna BVC-sköterskan skickade in oss till akuten då lillan inte gick upp i vikt och inte en kommit upp i sin födelsevikt. Därifrån blev vi inlagda på barn- och ungdomskliniken där lillan vägdes före och efter varje amning och ammade var annan timme samt tillmatades. Vi blev kar 1,5 vecka innan hon drog iväg med vikten och passerade sin födelsevikt. Under tiden där fick jag även börja gå på mjölkfri kost för lillan var så hård i magen och kunde inte bajsa själv.

När vi äntligen kom hem led jag fortfarande enormt av stora öppna sår på båda brösten som blödde och varade och jag blev satt på penicillin igen. En vecka efter hemgång fick lillan plötsligt panikont i magen och skrek nåt kopiöst så det blev akuten igen och ännu en inläggning på barnkliniken men som tur var bara en natt. Hon fick då två lavemang.
De tog nästen 6 veckor innan hon bajsade själv och avföringen var normal. Glädjen var STOR här! Den mjölkfria kosten hjälper men mina sår ville inte läka och har fått ytterligare två mjölkstockningar som lett till sinande mjölk. Så nu delammar jag eftersom mjölken inte räcker till och jag har inte tid att sitta och pumpa hela dagarna eftersom jag har två tjejer till att ta hand om.

Denna tid har tyvärr lett till att jag gått upp massor i vikt eftersom jag mått så dåligt över att jag inte kunnat ge henne mat så hon går upp i vikt och att jag haft dessa sjuka sår. Jag har känt mig otillräcklig och värdelös. Känt mig som världens sämsta mamma för både henne och dom andra två.

Det har varit en tuff tid både fysiskt och psykiskt. Psykiskt även för resten av familjen.

Lillan är dock världens underbaraste varelse. Hon är den lugnaste bebis jag någonsin varit med om. Hon är så nöjd av att bara vara och bara ler och skrattar. Hon skriker nästan aldrig och sover massor. Det är helt underbart! Jag är så förälskad i henne.

Jag ska försöka ta tag i min vikt snart men nu måste orken och styrkan komma tillbaka först.

Ja det var en uppdatering. Få se om det fortfarande är nån som läser!