Ja så känner jag idag! Jag anser att jag inte har allt för många vänner men dom vänner jag har är riktiga vänner. Såna som man kan vara den man är med. Det spelar ingen roll om jag mår piss eller om jag är på kanonhumör dom tar mig för den jag är. Men jag har under några år nu känt mig så ensam, känt att mina vänner försvinner ifrån mig eller jag från dom, jag vet inte. Det känns så sorgligt och jag saknar dom så mycket.
Jag har en vän i Göteborg, vi lärde känna varandra när vi jobbade på samma ställe i Stockholm. Vi hade skåpen mitt emot varandra och stötte i varandras stora rumpor varje gång vi bytte om. Hon är underbar men ju fler barn jag fått ju mer sällan ses vi. Dom har inga barn så vi är liksom inte på samma plats i livet. Dom reser och njuter av livet på sitt sätt mendans jag har fullt upp med familjelivet. Det är inte lika intressant för dom att komma och hälsa på längre eftersom allt handlar om barnen numera om barnen är med. Vi har hörts till och från men även den biten har tunnats ut. Nu åkte jag förbi dom när jag och mamma var till Ullared och det kändes som det inte alls var tre år sen vi sågs. Dom var sig lika och jag älskar dom lika mycket än. Jag bara önskar att vi kunde ses med, umgås och bara vara.
Sen har jag en vän här i stan som jag känt sen jag var 16 år. Jag var tillsammans med hennes bror i 10 år och hon blev som en syster för mig. Vi har gjort mycket roligt ihop men även varit arga på varandra. Det är henne man kan ringa och säga vad man vill till och hon tar det. Det är också hennes pappa som dog här i våras som jag berättat om. Vi bor alltså i samma stad men vi ses aldrig, då menar jag aldrig. Vi har nog setts 2 gånger i år och det är på en snabb lunch på stan. Vi hörs knappt och det känns som vi glider ifrån varandra. Hon har fyra barn och haft en pappa som varit svårt sjuk och ligger i skilsmässa. Hon har fullt upp och jag har försökt att få vara ett stöd i allt detta men vill inte vara för på för att hon inte ska tycka att hon känner sig tvingad. Jag har flera gånger föreslagit att vi ska ses, göra nåt mm men det blir aldrig nåt, får aldrig nån respons tillbaka. Som t.ex. i helgen när det var dendär konserten jag ville gå på. Hon var där och visste att jag ville dit. Jag försökte få kontakt med henne för att kunna få möta upp henne där om jag blev tvungen att åka själv men hon svarade inte på sms eller i telefon förrän efter konserten. Det känns som om hon inte vill och det gör så ont för jag älskar henne och vill träffa henne och vara hennes vän.
Jag har också en kompis som jag träffade på BB när mellantjejen föddes. Vi conectade på en gång och jag har skrivit om henne tidigare i bloggen (2009). Vi träffades massor när barnen var små men senaste året har vi knappt setts alls. Hon har varit hit några gånger men vi har aldrig fått till det när vi ska åka dit. Eftersom jag har tre åksjuka barn och jag lider av kräkfobi stoppar detta mig från att åka många gånger och jag blir sååå arg på mig själv eftersom jag vill åka och träffa henne. Jag saknar henne och hennes familj. Vi har också planerat saker och sagt att nästa vecka ska det ske men sen har hon inte hört av sig igen. Tycker det är så trist!
Sen har jag en vän i byn som jag träffat vi barnens dagis och som har tre pojkar i samma ålder som mina tjejer. Vi umgicks jättemycket när våra minsta var små. Sms:ade dagligen och sågs ofta. Nu hörs vi knappt och ses inte alls. Vi bor så nära men ses inte. Jag har gett förslag flera gånger, barnen har ringt för de vill leka men det passar aldrig eller så svarar dom inte. Vad gör vi för fel?
Jag hade också en vän som nu bor i Stockholm som helt glidit ifrån mig och jag sörjer henne. Jag saknar henne och vill träffa henne!
Detta är några av dom vänner jag pratade om och som jag känner att dom glider ifrån mig eller jag från dom. Jag tycker det är så tråkigt och jag mår så dåligt över detta. Jag saknar mina vänner, jag saknar att ha nån att ringa till och prata om vad som helst med och som jag vet finns där. Jag saknar mina vänner så enormt.
Vad gör jag för fel? Är det mig det är fel på? Är jag en tråkig människa? Är jag en tråkig vän?
Ja så känner jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar