Förra måndagen 9.30 blev jag inlagd på avd. 44 i Mora. Jag fick börja med att ta prover, träffa läkare och narkosläkare. Jag berättade för narkosläkaren att jag var väldigt rädd inför denna operation eftersom jag efter min GBP fick blodtrycksfall och mådde jättedåligt. Det kändes som att han inte lyssnade på mig och jag blev bara mer rädd. Jag fick i alla fall ett rum med två bäddar men var själv. Jag var klar vid 13 med det och därefter åkte jag hem till min farmor och farfar som bor i Mora och hälsade på dom. Kom tillbaka till avdelningen vid 19-tiden på kvällen. Då var det bara en väntan till nästa dag till operationen skulle ske.
Tisdag väcktes jag 06:00 för att få värktabletter och duscha med descutan. Jag var planerad som första operationen för dagen vilket kändes kanon. 07:45 skjutsades jag upp till operationen och väl där togs jag om hand om världens goaste narkosläkare. Berättade även för honom om min rädsla och det kändes som han verkligen lyssnade på mig och förstod mig. Han talade hela tiden om vad han gjorde, vilka apparater han kopplade in mig på. Han tog också på mig varje gång han gick förbi mig och det var extremt lugnande. Innan han satte in sömnmedlet bad han mig tänka på nåt riktigt roligt som jag gjort eller skulle göra och den tanken skulle jag hålla hela tiden. Sen blev det svart!
Nästa minne är att en sköterska talar om att jag är på uppvaket och frågar hur ont jag har. Jag orkar inte prata så jag visar med fingrarna. Mer medicin och sen slocknar jag igen. Vaknar sen till liv vid 13 då dom frågar om jag vill komma upp till avdelningen. Samtidigt kommer narkosläkaren in med en ny patient som ska vakna till liv och ha frågar hur jag mår. Kändes tryggt.
När jag kommer ner på avdelningen har jag fått en rumskompis, blä. Nåja det var en trevlig kvinna som skulle genomgå samma operation som jag, ta bort gallan, dagen efter. Hon var väldigt nervös och orolig och hade massor med frågor. Det var skönt att ha någon att prata med. Jag fick börja dricka vatten på en gång. Hade dock svårt att komma igång med kisseriet som vanligt för mig. Tog mycket vatten, vilja och tankekraft för att få till det första gången. På kvällen fick jag äta vanlig mat. Helt otroligt att man kan genomgå en operation i magen och bara timmar efter äta vanlig mat. På kvällen satt jag i dagrummet och pratade med en man som skulle genomgå en GBP dagen efter. Det var ett mycket spännande och givande samtal.
Hade svårt att sova på natten så vid tvåtiden fick jag en insomningstablett för att få några timmars sömn i alla fall.
På onsdagen blev jag utskriven och åkte hem. Mådde riktigt bra även om jag var trött och sov 3 timmar när jag kommit hem. På natten till torsdagen vaknade jag och kände mig yr och och konstig. Sov dåligt resten av natten. Hela torsdagen var jag extremt yr och kunde knappt sitta upp utan låg mest hela dagen. Hade också svårt att äta, fick ont i magen varje gång och yrseln blev värre. Flera gånger var jag redo att ringa min man och be honom komma hem och skjutsa in mig till akuten men jag sov bort dagen istället. På kvällen när vi ätit middag däckade jag ännu en gång i sängen. Min man blev jätteorolig och ville åka in med mig men jag ville inte lämna barnen igen. När barnen väl lagt sig bröt jag ihop. Mådde så sjukt dåligt! Ringde 1177 och fick rådet att direkt åka in till akuten. Svärföräldrarna kom hit och mannen skjutsade in mig. Det gick sedan i en rasande fart på akuten EKG och provtagning omgående och sen kom en läkare in som gjorde en grundlig undersökning av hela mig. Balansövningar mm. Proverna var bra men läkaren var orolig och ville göra en skiktröntgen på min hjärna då jag hade symptom som inte kunde utesluta propp eller blödning i hjärnan. HJÄLP! Jag blev därför inlagd igen och skickad till röntgen. Jag kan säga att jag var rejält rädd vid det här laget och fick ångest över att jag inte hade hunnit krama två av barnen gonatt och sagt att jag älskade dom. Jag var så rädd att jag skulle dö!
Kom till en avdelning som kändes som en rest från 70-talet, utdömd och läskig, som en skräckfilm. Fick ett tvåbäddsrum igen men var inte själv. Många tårar föll när mannen fick lov att åka. Usch va rädd jag var att aldrig få se dom igen. Efter ca 30 min kom en sköterska in som berättade att jag i alla fall inte hade någon blödning i hjärnan. Lättnad även om oron fortfarande fanns kvar där. Att sova den natten var extremt svårt, slumrade till och från men fick aldrig nån riktig sömn.
Dagen efter, i fredags, berättade läkarna att de inte hittade något allvarligt fel på mig. SKÖNT! Utan dom trodde att yrseln berodde på mina täppta bihålor. Jag blev därför utskiven och fick med mig avsvällande medicin hem. Enorm lättnad att få krama om hela familjen igen!
Yrseln har blivit bättre men finns där och lurar. Jag är rejält täppt och snorig och det rinner ut massor med var ur näsan. Jag känner mig trött och slut och måste vila åtminstone en gång om dagen än. Idag har jag i alla fall orkat bäddat rent i barnens sängar även om det skett under 4 timmars tid. Sakta men säkert. Det har varit en riktig pärs och den är inte över riktigt än.
För övrigt är magen rejält svullen än efter operationen. Det ser ut som om jag är gravid. Som ni ser på mina mått är magmåttet två centimeter större! Har fem hål på magen igen och ett sitter precis i naveln så jag kan inte ha byxor som sitter i midjan. Har hasat ner mina mjukisbyxor så dom sitter under magen. Sexigt värre!
Nu hoppas jag att jag snart blir frisk och kan återgå till jobb och träning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar