Telefonsamtal från kirurgen

Igår ringde dom från kirurgen. Läkaren jag träffade i mitten av september hade pratat med överläkaren angående vilken metod han ansåg vara lämpligast för mig. Hon började dock att fråga mig vad jag ville göra och jag sa Gastric bypass. Då sa hon att det ansåg överläkaren också vilket kändes jätteskönt tyckte jag.

Jag berättade om mitt jobb och att jag har svårt att planera det eftersom mitt prio ett är denna operation och att jag gärna skulle vilja veta när jag kan få bli opererad. Hon hänvisade mig då till en kvinna på avd 14 som höll på med planeringen av operationerna. Skulle ringa henne och tala om hur det låg till och se vad hon säger. Kunde dock inte ringa förräns nästa vecka då det tog några dagar innan operationsordern kom till dom. Hoppas dom kan sätta mig på ett datum på en gång så jag slipper fundera mer.

Min mage har sagt ifrån mot medicinerna och jag är konstant superbubblig i magen så att det hörs och har diarré. Hade tänkte jobba idag men efter att ha sprungit på toa massor med gånger på morgonen fick jag ge upp. Har inte ont eller så bara bubblig och kass i magen. Så jag har varit hemma idag också.

Var jätteledsen igår, storgrät mest hela kvällen. Mina barn var kanontrötta efter dagis. Mellantjejen bara skrek, slängde saker, var elak mot katterna och grät. Lillan skulle bara vara i famnen. Jag själv skulle laga mat och försöka ta hand om kaoset. Middagsstunden blev ju därefter, mellantjejen bara grät, lillan vägrade äta medans mannen gott satt å åt som en patron medans jag försökte mata mellan och lillan för att dom skulle få i sig nåt. Jag hade inte ens börjat äta. När lillan sen ansåg sig klar skulle hon sitta i mit knä. När mannen sen var klar med sin mat så satt han bara å tittade på kaoset medans jag fortfarande inte fått nån mat på min tallrik. Tillslut lackade jag ur totalt och skrek som en galning till honom att han för fan kunde hjälpa till så jag fick äta. Då säger han att lillan inte vill vara hos honom. Jag skrek då att det spelar väl ingen roll du får lov att ta henne ändå så jag får äta. Fick skrika det några gånger innan han väl gjorde det. Då brast jag. Jag satt och hulkgrät vid matbordet, alldeles själv. Fick inte i mig någon mat alls! Tillslut kom mellantjejen och undrade vad som stod på. Hon gick till mannen o sa att jag var ledsen men hans enda respons var att jag fick väl också gråta, hon kunde väl krama mig. Hon ville inte gå själv men dom kom in alla men bara mellantjejen kramade mig och frågade varför jag var ledsen. Hon sa att hon inte ville att jag skulle vara ledsen. Sen gick hon till pappa igen och sa att hon inte ville att jag skulle vara ledsen men han sa inget då. Snacka om osympatisk man jag har. Han har inte en enda gång sen dess nämt vad som hände. Jag orkar inte ens se på honom och önskar han skulle försvinna just nu. Känner mig inte älskad och verkligen inte sedd. Känner mig så ensam! Känner jag honom rätt kommer han inte nämna det hela heller utan bara lunka på som vanligt. JAG ORKAR INTE!

Slutade äta

När jag var runt 21 år så var jag i Belgrad 1 år. Jag var där som barnflicka och det var långa ensamma dagar när barnet var i skolan. Jag började därför ganska omgående att träna på dagarna, i hemmet. Jag började med styrketrännig. Fyllde pet-flaskor med vatten som jag hade som vikter och så körde jag 2 timmar om dagen minst. Mitt mål varje dag var att göra 1000 situps. Galet va! Det gick bra och jag fördrev ju tiden med detta vilket gjorde det som en nödvändighet för att överleva. Efter 1 månad tänkte jag att jag skulle börja väga mig. Detta ledde till att jag vägde mig varje morgon och varje kväll till att börja med men det utvecklade sig till att jag vägde mig varje gång jag ätit nåt. Detta resulterade i att jag till slut slutade att äta. Jag åt 1 kopp yoghurt med socker på per dag och drack sen vatten. Jag fortsatte att väga mig hela dagarna och tränade tränade. Nu hade vi flyttat till ett hus med 3 våningar så jag sprang upp och ner för dessa dagarna i ända för att träna. Mina 1000 situps fortsatte jag med och nu kunde jag nästan köra alla på en gång. GALET! Ibland tog suget över och jag köpte mig en chokladkaka på vägen hem efter jag lämnat pojen i skolan. När jag kom hem smällde jag i mig dendär chokladkakan men med sån ångest att jag stoppade fingrarna i halsen och kräktes upp den för att sen träna som en galning. Jag höll på såhär i 6 månader och gick ner MASSOR i vikt. När jag sen kom hem till Sverige över jul blev min mamma rädd för hur jag såg ut. Jag har aldrig varit så smal någon gång och hon tyckte jag såg sjuk ut. Jag var bara nöjd, dessutom hade jag magrutor, det ni. Mamma pratade massor med mig och hur jag mådde och så och jag lovade att börja äta igen. Det gjorde jag också och det var väl tur det för vem vet hur det gått annars efter ytteligare 6 månader sådär.

Det var lätt att inte äta, hungern försvinner tillslut och det var en mycket effektiv metod det måste jag säga men inte hälsosam för fem öre. Jag förstår inte hur jag kunde göra så mot mig själv.

Jag är mycket sån som person, det är antingen eller. Antingen kör jag nåt för fullt eller inte. Det är svart eller vitt och finns ingen gråskala.

Bihåleinflammation

För två veckor sen drygt blev jag sjuk och var hemma några dagar när jag hade feber. Sen har jag jobbat men sista veckan har jag känt att det börjar bli värre igen. Tokont i bihålorna, örat och huvudet. Fick idag en tid hos läkare efter två dagar med enorm frossa. Det konstaterades bihåleinflammation ännu en gång. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är men många har det blivit nu. Mådde så piss så det blev hemgång från jobbet ännu en gång. Som tur var ställde en kollega upp och tog mitt sammanträde ikväll. Känns aldrig bra att behöva lämna ifrån sig saker och speciellt inte sammanträden. Som tur var är min kollega extremt rutinerad så det var inga problem. Men känslan av att man inte gjort sitt är ändå kvar. Får hoppas penicillinet verkar fort så jag kan jobba snart igen.

Vill ju börja träna igen också. Trodde verkligen jag skulle kunna göra det denna vecka men tyvärr inte. Har en tid med min PT nästa vecka så jag hoppas jag är frisk till dess.

Pinsamheter som följer med som tjockis

Jag känner att min vikt tickar uppåt hela tiden och är LIVRÄDD. Jag måste ta mig i kragen men det känns som jag bara väntar på operationen just nu. Kan inte fokusera på nåt annat och längtar nåt så enormt. Dom skulle ringa från kirurgen i veckan för att diskutera vidare och då måste jag kolla om jag inte kan få ett operationsdatum satt på en gång. Dels för att jag vill ha målet att sikta mot med framförallt då jag ine kan planera mitt jobb. Jag har mellan 1-3 sammanträden i veckan där allt från 10-300 sakägare kan vara inblandade. Jag känner att jag kan inte planera in sammanträden fast jag ändå måste. Det vore såå drygt om man får en operationstid och har massor med stora sammanträden inbokade som måste ställas in eller nån annan ta. Det är liksom inte det lättaste att ta över någon annans ärenden.

Det är jobbigt att vara tjock. Många saker som står i ens väg och en hel del som kan bli pinsamma. Jag tycker det är JÄTTEPINSAMT när min hängiga mage syns för mycket och gungar. Jag tycker också det är pinsamt att jag när jag tränar luktar svett på en gång fast jag knappt blivit varm. Jag tycker det är pinsamt när barnen på dagis påpekar att jag är STOR eller säger sådana saker så mina barn hör det.Men det som är MEST pinsamt just nu är att jag är på gränsen till att vara sååå fet att jag inte kan torka mig när jag gör nummer två. Jag får i princip vika mig dubbel bakåt för att nå! Kan inte tänka mig nåt värre än att behöva be mannen om hjälp med det. Det skulle verkligen vara förnedring på hög nivå. Jag mår verkligen dåligt över detta och jag tycker det har kommit mer och mer sista veckorna. Inte märkt av det förr men NU. HJÄÄÄÄLP!!

Jag vill verkligen få bukt på min övervikt nu. Jag vill få bli "normal"! Jag vill kunna leva utan att gömma mig hela tiden. Jag vill känna mig bekväm och lugn.

Idag fyllde mellantjejen 3 år. Tiden har gått så fort och jag tycker jag inte hunnit med hennes tid så mycket. Jag har ett extra öga åt henne det måste jag säga. Antagligen för att hon är så lik mig på många sätt. Hon är bastant och rultig och jag vill bädda in henne med all kärlek jag kan för att skydda henne mot alla onda människor som kan säga nåt dumt eller göra nåt dumt mot henne. Jag vill ge henne allt det jag inte kunde få och jag vill att hon ska känna sig trygg i sig själv.
Vi har firat henne två dagar i rad. Igår var min mamma här och idag svärisarna.

Så här fin var inte vår tårta men nära på =)

Cambridge

När jag var 23 år bestämde jag mig för att nu ska jag prova en såndär pulverdiet. Bodde då i Gälve och pluggade där. Min pojkvän pluggade utomlands och jag ville överraska honom tills han kom hem nästa gång. Jag hörde talas om Cambridgemetoden och bokade en tid med en konsulent som vägde och mätte mig och berättade om metoden. Jag kunde ringa henne när jag ville och jag skulle träffa henne med jämna mellanrum. Köpte med mig ett gäng soppor hem och började på en gång. Höll på en vecka tror jag sen blev jag så extremt sugen på ost. Suget gick inte över så jag köpte en herrgårdsost och tro det eller ej men jag smällde i mig hela på en kväll. Sen började jag må så enormt illa, klåda på benen och onda bröst. Hade fest på helgen och hamnade bakom ett staket och spydde. Dagen efter gick jag och min kompis och köpte gravtest och det var POSITIVT. Min kille hade varit hemma några veckor innan men jag trodde inte jag var gravid. Så Cambridge var över. Noll kilo ner =(.

Hur det gick med graviditeten? Min kille blev inte alls glad och ville inte ha det. Jag ville inte göra en abort men tillslut gjorde jag det för "killens" skull. Jag ångrar mig än idag! Det är det värsta och sämsta beslut jag någonsin gjort i mitt liv!

Så ännu en metod åt helvete!

Är inte någon kontortsråtta

Jag jobbar på kontor och där sitter jag mest hela dagarna men 1-2 gånger per vecka har jag sammanträden då jag får träffa sakägare. Men den tiden som innefattar sakägarkontakter är alldeles för liten i proportion till hur mycket jag sitter på kontoret. Jag trivs inte att sitta på kontor. Känner mig instängd och asocial. Blir uttråkad och less!
Jag behöver ett jobb som är mer socialt, gärna där man hjälper männsikor på ett annat sätt än jag gör idag. Ett mer fysiskt jobb än det jag har. Det kryper i kroppen att bara sitta sitta sitta hela dagarna.

Ja jag vet jag har själv valt att utbilda mig till detta men jag trodde det skulle innebära mer utejobb och mer sakägarkontakter än rent kontorsjobb. Det är så frustrerande!

Jag känner ingen längtan till jobbet, jag känner inte att det är kul och jag känner mig instängd och uttråkad. Jag vill göra något annat!

Jag är ingen kontorsråtta, jag är en social person som vill hjälpa människor!

Vad gör jag???

Det fanns ett hem under svinstian

Idag när jag vaknade var jag på sånt uruselt humör. Kände att jag bara ville slå någon/något. Så arg! När jag sen gick in i badrummet för att göra morgonkissen ser jag ännu en gång svinstian vi lever i och jag känner att jag klarar bara inte av detta. Kan inte leva i denna svinstia mer nu måste det göras något drastiskt. Sagt och gjort efter frukosten drog jag igång städning. Så äckligt det var, dammigt, grusigt, lerigt....you name it! Men nu nu ser man ett skinande rent hem. Sååå underbart! Nu kan jag leva här igen utan att må piss över missären. Nu ska jag bara belöna mig med en dusch som pricken över i:t.

Fortfarande förkyld tyvärr. Hoppas rösten är bättre till imorgon!

Trött, sliten och hes som bara den

I går åkte vi på konferens med jobbet. Fortfarande lite hes och hostig och trött men jag tänkte att jag hänger väl på ändå. Lillan hade vaknat 3 på natten och inte somnat om förrän halv fem och jag hann därför bara sova en halvtimme till innan klockan ringde. Jag trodde därför att jag skulle däcka redan 9 igår kväll. Men icke sa nicke! Vi dansade till ett i natt så fötterna ömmade och höften min strejkade. Det var skitkul att dansa, var hur länge sen som helst. Kan inte minnas när jag dansade så sist. Jag struntade helt enkelt i min höft och röjde på.

Idag är jag dock extremt ledbruten, trött och sliten och för att inte tala om megahes. Min stora tjej frågade mig varför jag var så "seg" när jag kom hem (menade rösten) =). Känns att jag nästan var uppe ett dygn i sträck samt festat. Vill bara slappa! Men kul hade jag!

Det blev ett ja till operation

Idag hade jag mitt möte med läkaren på kirurgmottagningen. Hon berättade lite om gastric bypass samt om en annan metod som jag såklart glömt namnet på. Då jag ligger på ett BMI på 54,7 ligger jag på gränsen till om jag borde göra den andra som jag då glömt namnet på där endast 1,5 m av tunntarmen behålls. Jag är dock mycket skeptiskt till denna metod då den medför många fler biverkningar och komplikationer. Jag är helt inställd på en gastric bypass inget annat. Men läkaren sa att det är mitt beslut till sist i vilket fall som helst.

Jag fick i alla fall ett JA till en operation och nu ska den läkaren jag pratade med idag prata med sin överläkare för att diskutera vilken metod han anser vara bäst för mig. Sen ska hon ringa mig v 39 och vi ska bestämma metod. Känns så skönt att det är på rull nu! Nu ska jag bara vänta på en tid för operationen också. Hoppas det blir snaart!

Äntligen ett ljus i mörkret!

Alldeles nyss ringde dom från kirurgen. Dom hade en återbudstid för planering av överviktskirurgi imorgon. IMORGON! Imorgon ska jag äntligen få komma på mitt första möte på kirurgen för att diskutera överviktskirurgi. Jag är så glad och nervös på samma gång. Det tog 5 månader från remissen skickades och nu ska jag dit. Hoppas hoppas bara att dom inte nekar mig en operation. Jag är alldeles full av adrenalin nu, vet inte hur jag ska bete mig. Magen är i kaos och jag vill bara hoppa omkring. Kändes som jag gett upp ett tag men nu nu är det äntligen dax. Ska bli så spännande!

Det är underbart med tystnad!

När jag var yngre och inte hade barn ville jag att det alltid skulle vara liv och rörelse runt omkring mig. Jag hade alltid tv:n eller radion på när jag var hemma, mest tv:n. Tyckte det var så skönt med nåt som lät runt ikring mig, det kändes inte som om jag var själv då. Jag hade sällskap!

Idag, tre barn senare, så uppskattar jag tysnaden enormt mycket. Jag njuter när det är tyst runt omkring mig och jag tycker snarare det blir jobbigt med för mycket ljud. Att ha musik på när barnen är hemma är jättestörande för mig för det blir för många ljudkällor. Barnens prat, skratt och skrik tillsammans med musiken blir för mycket.

Jag älskar musik det gör jag men jag känner numera att jag vill kunna njuta mer av den än att ha den som ett bakgrundssorl. Bakgrundssorl har jag hela tiden ändå. Musiken njuter jag numera mest av i bilen och då kan jag spela massor och högt.

Nu har jag varit hemma sjuk i tre dagar och jag har inte satt på varken tv eller musik när barnen varit på dagis. Det är såå skönt med tysnade, med lugnet och friden. Jag njuter av varje sekunde det är tyst. Funderade ett tag på att sätta på musik när jag åt lunch med ångrade mig snabbt. Att bara kunna få sitta i tysnaden är ju inte nåt som man har möjlighet till så ofta med tre barn. Jag passar därför på att njuta i massor nu när jag kan.

Tänk vad man kan ändra sig!

Viktväktarna

Viktväktarna har jag provat i flera omgångar med både bra och dåligt reslutat, eller dåligt och dåligt det handlade snarare om att jag gav upp för ner har jag alltid gått med Viktväktarna även om det varit olika mycket.

Den första gången var jag runt 19-20 och hade precis flyttat hemifrån. Jag bodde ihop med min kille och var väl inte överdrivet överviktigt, kanske 20 kg, från vad som "anses" normalviktig. Jag var nog inte 100% på men körde ett tag och gick väl ner runt 5-8 kg. Mitt fel då var väl att jag efter varje vägning unnade mig att frossa för då trodde jag det inte skulle visas på vågen om en vecka. Ajaj va fel jag hade! Sen hade man ju inte sådär överdrivet mycket pengar i den åldern och ofta var det bara makaroner som gällde i slutet av månaden och det funkade liksom inte med Viktväktar planen. Höll väl på ett tag men gav sen upp.

Andra gången var jag runt 25 och då gick det kanonbra. Gick ner massor massor i vikt men så gjorde pojkvännen sen 10 år tillbaka slut helt hipp som happ och jag tappade lusten till allt. Jag la ner för jag orkade inte. Ännu ett misstag helt enkelt!

Har mellan dessa gånger varit med sporadiskt några gånger men utan större reslutat!

Har nog lite mycket sömn att ta igen

Jag gick ju hem från jobbet igår då jag hade feber och huvudvärk. Väl hemma åt jag lunch och sov sen i nästan 3 timmar. Var fortfarande kanontrött när jag vaknade men när jag skulle sova igår kväll var det svårare. Det tog lååång tid att somna dels pga att jag sovit på dagen men också pga huvudvärk, kli o slem i halsen och sen den SNARKANDE mannen. Phu! Den snarkande mannen är verkligen inte att leka med speciellt inte om man har lite svårt att somna in på kvällen då blir man galen på att höra på detta ljud. Att man kan producera sånt ljud när man sover är ganska otroligt.

Idag vaknade barnen strax före halv sex vilket jag anser vara helt omänskligt men man har inget annat val än att masa sig ur sängen. Jag lämnade dom på dagis kvart i nio sen gick jag hem och sov. Jag sov 2,5 timme igen! Helt otroligt och då tvingade jag mig tillslut upp ur sängen. Kan ju inte ligga där hela dagen. Känner mig fortfarnade trött. Tror febern släppt men det trycker över bröstet av förkylningen och huvudvärken kommer och går.

Jag hoppas jag ska vara så pass pígg att jag tar mig till jobbet imorgon. Tycker det är trist att behöva vara hemma och jag får ångest av att lämna barnen på dagis när jag själv är hemma men å andra sidan kan jag ju inte ha dom hemma om jag är sjuk heller för då får jag ju inte vila.

Nu ska jag ta en dusch och hoppas jag börjar känna mig lite piggare snart!

Hej då!

Banan o äggmetoden

Fin kombination eller hur. Jo men så var det jag skulle äta massor massor med ägg och bananer och någon enstaka blodgrape. Kaffe och the fick man också dricka obegränsat. Jag dricker dock inte kaffe och the dricker jag mest när jag är sjuk.

Att äta massor med ägg toppat med banan gjorde magen lagomt orolig kan jag säga. Idag kan jag tycka att det kanske ger lite väl mycket kalorier båda två men det visste jag ju inte i tonåren. Höll bara på några dagar sen spydde jag nästan av ägg och bananerna. Så ännu en diet utan någon som helst verkan.

Hemgång från jobbet

Har varit förkyld i helgen men tänkte ändå att jag skulle jobba idag. Gick med barnen till dagis och satte mig i bilen för att ta mig till jobbet. Jag kände redan i bilen att detta inte skulle gå men åkte ändå dit. Var där 2,5 timme och sen fick det va nog. Huvudvärken från helvete och en frossa utan dess like tvingade mig tillslut att ge upp. Gav vår nyanställde lite uppgifter så hon skulle klara sig under dagen utan mig och sen drog jag.
Köpte lite mat på vägen hem och åt den hemma samt proppade i mig alvedon och ipren. Efter lunchen somnade jag som en stock i sängen och sov i 2,5 timme tills mannen kom hem med alla barnen. Sitter här med huvudvärk och helt matt i kroppen. Nyser och kliar i halsen!

Jag hoppas på en jobbdag imorgon men vi får väl se hur jag mår imorgon bitti!

Soppdiet

Jag lovade att jag kort skulle redogöra lite då och då för alla dessa batningsmetoder jag provat genom åren.

Det började väl någon gång i tonåren när min smala mamma kom på att hon måste gå ner i vikt. Hon skulle köra någon soppdiet och då hängde jag på. Kan jag ha varit 13-14 år. Visserligen åt jag vanlig mat i skolan men hemma åt vi denna soppa i 2 veckor. Samma soppa varje dag! Så enormt vidrigt blev det. Man fick dessutom äta så mycket man ville av denna soppa men jag kan säga er att efter några dagar var det inte mycket soppa man åt. Tror tillslut att mamma gav upp och slängde hur mycket soppa som helst för det var ju storkok som hade gällt på denna soppa.

Inte att rekommendera och jag tror inte ens varken hon eller jag gick ner nåt.

Känner vanmakt

Min mellandotter är en berg- och dalbana. Ena sekunden gosigast i världen, andra sekunden jättearg, tredje sekunden superledsen o fjärde sekunde glaaad. Man vet aldrig aldrig var man har henne och hennes temperament gör mig rädd å ledsen ibland. Jag är rädd att jag eller vi som föräldrar gör nåt fel som får henne att må så dåligt att hon reagerar såhär. Är rädd att hon mår psykiskt dålig. Ledsen blir jag när jag inte når.fram till henne. När hon slänger saker runt sig, skriker och slåss. Vill ju att hon ska må bra å vara deb glada bebis hon var förut. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det bara är 3-års trotsen som gör henne såhär. Jag älskar henne så enormt mycket och vill skydda henne till varje pris.

Hon har ju humor som bara den. Häromdagen sa hennes pappa att eftersom han inte har hår så behöver han inte bortsa håret. Då säger hon: men du kan borsta magen :-) UNDERBART!!!

Sånadär saker kommer det ibland. Så underbart!!

Förkylningens antågande!

Japp då var det min tur då. Barnen har varit mer eller mindre sjuka i 1,5 vecka nu men ganska lindrigt ändå. Lite snuva, lite hosta och 2 av tjejerna har haft feber 1-2 dagar.
Idag känner jag att det är min tur. Trött i kroppen, ont i halsen, ont i huvudet och trött trött trött.
Känner mig inte alls i topp och jag fryyyser!

Ja det är väl inget att göra åt det men jag som vill TRÄNA! Träna är nåt jag verkligen verkligen njuuter av just nu. Jag älskar dom tillfällen när jag får dra iväg till gymet, vattenträningen eller ut på cykeln. Om jag blir sjuk nu blir det säkert ingen träning på en vecka =(. Blä!

Håll tummarna att det går över fort!

Kan man vara lycklig trots att man är trött på allt?

Jag älskar mina barn och dom är det största och bästa jag någonsin gjort. Jag är stolt över dom och jag är stolt över mig själv som lyckats skapa sådana fina barn tillsammans med min man. Dom betyder allt för mig men emellanåt blir jag sååå trött på allt. Trött på att aldrig få sova ut, trött på gnäll och gråt, trött på att inte kunna göra vad jag vill när jag vill, trött på att alltid ställa upp och vara en bra mamma. Jag blir helt enkelt trött på allt! När jag är trött på allt beror det oftast på att jag är rent ut sagt slutkörd. Trött in i märgen, helt färdig. Det finns ingen energi kvar!

Idag är jag trött på allt! Jag skulle bara vilja krypa ner under täcket och sova sova sova eller lägga mig i soffan å se massa bra filmer. Bara få vara i fred!

Det är ju inte bara barnen jag blir trött på jag blir trött på min man också. Trött på att inte han tar ansvar, att han är egoistiskt och osympatisk, att han inte visar kärlek varken mot mig eller barnen, att han är sur och grinig och bara tänker på sig själv hela tiden. Ibland funderar jag på om jag är lycklig med honom, om han verkligen är mannen i mitt liv eller om jag bara lever i detta förhållande för att vi har barnen ihop. Är jag verkligen kär i honom, är jag lycklig med honom? Om vi inte hade haft barnen hade vi verkligen varit ihop som det är nu? Nej antagligen inte! Han har gett mig något av det största en människa kan ge mig. Han har gett mig mina barn! Han har gett mig trygghet. Men om man inte känner glädje och lycka hur ska man då orka leva som man gör?

Jag är trött på mig själv också! Trött på att jag är så förbannat fet och ful. Trött på att jag inte klarar av att gå ner i vikt utan att jag hela tiden faller i fällorna ännu en gång. Trött på att jag är sur och grinig, trött på att jag känner mig som en dålig mamma, trött på att jag är en dålig fru som bara gnäller och skäller. Trött på hela mig själv!!

Jag är trött på mitt jobb också. Jag trivs inte med det jag gör. Redan för 5 år sen när jag fick mitt första barn började jag inse vad jag verkligen skulle vilja jobba med. Denna längtan och insikt har vuxit sig starkare för varje år som gått och nu när jag börjat jobbar "på riktigt" igen så är längtan ännu större. Jag är på fel plats! Jag ska inte sitta på ett kontor, jag är inte skapt för det. Jag ska ta hand om människor och hjälpa små bebisar till livet. Jag vill bli BARNMORSKA!
Men med en civilingenjörsutbildning har jag inga csn veckor kvar, jag har 3 barn, hus, bilar och min man har inte världens bästa lön så finns det inte en chans i världen att jag skall kunna skola om mig. Det finns inte pengar till det! Det är sååå deprimerande! Jag vet vad jag vill och jag vill det av hela mitt hjärta men jag kommer aldrig kunna göra det. Det är en stor sorg!
Jag vill inte jobba med något som jag inte trivs med och jag känner inte att jag kan göra ett bra jobb då. Vad sjutton ska man göra i en sånhär situation? Skulle behöva vinnar massor med pengar så jag kunde säga upp mig å börja plugga igen. Men jag är en människa med noll tur i spel så den chansen är lika med noll, den finns inte!
Jag får helt enkelt harva på fast jag inte trivs, men hur ska jag någonsin kunna bli lycklig då?`

Usch! Idag blev det bara gnäll men det behöver komma ut! Jag behöver få ventilera och känna inte bara hålla allt inne. Om min man inte vill lyssna får jag väl skriva till massa anonyma männsikor för att få ur mig allt. Ni där ute kanske har nåt bra tips på hur jag ska få ordning på mitt liv och känna mig lycklig?

Tack å bock!

Satkärringena återkomst

En gång i månaden blir jag en riktig satkärring. Jag är konstant irriterad, jag blir tokarg, jag blir ledsen och jag har svinont i magen. Jag exploderar i känsloyttringar hela tiden. Jag känner mig som en berg- och dalbana som egentligen inte har lust att köra dom som sitter i vagnarna men jag måste. Jag gnisslar och gnäller och släpper ifrån mig buller o bång. Önskar bara att alla höll sig ur vägen för mig å lät mig bara vara i fred.