Telefonsamtal från kirurgen

Igår ringde dom från kirurgen. Läkaren jag träffade i mitten av september hade pratat med överläkaren angående vilken metod han ansåg vara lämpligast för mig. Hon började dock att fråga mig vad jag ville göra och jag sa Gastric bypass. Då sa hon att det ansåg överläkaren också vilket kändes jätteskönt tyckte jag.

Jag berättade om mitt jobb och att jag har svårt att planera det eftersom mitt prio ett är denna operation och att jag gärna skulle vilja veta när jag kan få bli opererad. Hon hänvisade mig då till en kvinna på avd 14 som höll på med planeringen av operationerna. Skulle ringa henne och tala om hur det låg till och se vad hon säger. Kunde dock inte ringa förräns nästa vecka då det tog några dagar innan operationsordern kom till dom. Hoppas dom kan sätta mig på ett datum på en gång så jag slipper fundera mer.

Min mage har sagt ifrån mot medicinerna och jag är konstant superbubblig i magen så att det hörs och har diarré. Hade tänkte jobba idag men efter att ha sprungit på toa massor med gånger på morgonen fick jag ge upp. Har inte ont eller så bara bubblig och kass i magen. Så jag har varit hemma idag också.

Var jätteledsen igår, storgrät mest hela kvällen. Mina barn var kanontrötta efter dagis. Mellantjejen bara skrek, slängde saker, var elak mot katterna och grät. Lillan skulle bara vara i famnen. Jag själv skulle laga mat och försöka ta hand om kaoset. Middagsstunden blev ju därefter, mellantjejen bara grät, lillan vägrade äta medans mannen gott satt å åt som en patron medans jag försökte mata mellan och lillan för att dom skulle få i sig nåt. Jag hade inte ens börjat äta. När lillan sen ansåg sig klar skulle hon sitta i mit knä. När mannen sen var klar med sin mat så satt han bara å tittade på kaoset medans jag fortfarande inte fått nån mat på min tallrik. Tillslut lackade jag ur totalt och skrek som en galning till honom att han för fan kunde hjälpa till så jag fick äta. Då säger han att lillan inte vill vara hos honom. Jag skrek då att det spelar väl ingen roll du får lov att ta henne ändå så jag får äta. Fick skrika det några gånger innan han väl gjorde det. Då brast jag. Jag satt och hulkgrät vid matbordet, alldeles själv. Fick inte i mig någon mat alls! Tillslut kom mellantjejen och undrade vad som stod på. Hon gick till mannen o sa att jag var ledsen men hans enda respons var att jag fick väl också gråta, hon kunde väl krama mig. Hon ville inte gå själv men dom kom in alla men bara mellantjejen kramade mig och frågade varför jag var ledsen. Hon sa att hon inte ville att jag skulle vara ledsen. Sen gick hon till pappa igen och sa att hon inte ville att jag skulle vara ledsen men han sa inget då. Snacka om osympatisk man jag har. Han har inte en enda gång sen dess nämt vad som hände. Jag orkar inte ens se på honom och önskar han skulle försvinna just nu. Känner mig inte älskad och verkligen inte sedd. Känner mig så ensam! Känner jag honom rätt kommer han inte nämna det hela heller utan bara lunka på som vanligt. JAG ORKAR INTE!