Kan man vara lycklig trots att man är trött på allt?

Jag älskar mina barn och dom är det största och bästa jag någonsin gjort. Jag är stolt över dom och jag är stolt över mig själv som lyckats skapa sådana fina barn tillsammans med min man. Dom betyder allt för mig men emellanåt blir jag sååå trött på allt. Trött på att aldrig få sova ut, trött på gnäll och gråt, trött på att inte kunna göra vad jag vill när jag vill, trött på att alltid ställa upp och vara en bra mamma. Jag blir helt enkelt trött på allt! När jag är trött på allt beror det oftast på att jag är rent ut sagt slutkörd. Trött in i märgen, helt färdig. Det finns ingen energi kvar!

Idag är jag trött på allt! Jag skulle bara vilja krypa ner under täcket och sova sova sova eller lägga mig i soffan å se massa bra filmer. Bara få vara i fred!

Det är ju inte bara barnen jag blir trött på jag blir trött på min man också. Trött på att inte han tar ansvar, att han är egoistiskt och osympatisk, att han inte visar kärlek varken mot mig eller barnen, att han är sur och grinig och bara tänker på sig själv hela tiden. Ibland funderar jag på om jag är lycklig med honom, om han verkligen är mannen i mitt liv eller om jag bara lever i detta förhållande för att vi har barnen ihop. Är jag verkligen kär i honom, är jag lycklig med honom? Om vi inte hade haft barnen hade vi verkligen varit ihop som det är nu? Nej antagligen inte! Han har gett mig något av det största en människa kan ge mig. Han har gett mig mina barn! Han har gett mig trygghet. Men om man inte känner glädje och lycka hur ska man då orka leva som man gör?

Jag är trött på mig själv också! Trött på att jag är så förbannat fet och ful. Trött på att jag inte klarar av att gå ner i vikt utan att jag hela tiden faller i fällorna ännu en gång. Trött på att jag är sur och grinig, trött på att jag känner mig som en dålig mamma, trött på att jag är en dålig fru som bara gnäller och skäller. Trött på hela mig själv!!

Jag är trött på mitt jobb också. Jag trivs inte med det jag gör. Redan för 5 år sen när jag fick mitt första barn började jag inse vad jag verkligen skulle vilja jobba med. Denna längtan och insikt har vuxit sig starkare för varje år som gått och nu när jag börjat jobbar "på riktigt" igen så är längtan ännu större. Jag är på fel plats! Jag ska inte sitta på ett kontor, jag är inte skapt för det. Jag ska ta hand om människor och hjälpa små bebisar till livet. Jag vill bli BARNMORSKA!
Men med en civilingenjörsutbildning har jag inga csn veckor kvar, jag har 3 barn, hus, bilar och min man har inte världens bästa lön så finns det inte en chans i världen att jag skall kunna skola om mig. Det finns inte pengar till det! Det är sååå deprimerande! Jag vet vad jag vill och jag vill det av hela mitt hjärta men jag kommer aldrig kunna göra det. Det är en stor sorg!
Jag vill inte jobba med något som jag inte trivs med och jag känner inte att jag kan göra ett bra jobb då. Vad sjutton ska man göra i en sånhär situation? Skulle behöva vinnar massor med pengar så jag kunde säga upp mig å börja plugga igen. Men jag är en människa med noll tur i spel så den chansen är lika med noll, den finns inte!
Jag får helt enkelt harva på fast jag inte trivs, men hur ska jag någonsin kunna bli lycklig då?`

Usch! Idag blev det bara gnäll men det behöver komma ut! Jag behöver få ventilera och känna inte bara hålla allt inne. Om min man inte vill lyssna får jag väl skriva till massa anonyma männsikor för att få ur mig allt. Ni där ute kanske har nåt bra tips på hur jag ska få ordning på mitt liv och känna mig lycklig?

Tack å bock!