Igår åkte jag och barnen hem till mamma för att vara där ett dygn. Såg som vanligt fram emot trippen men tyvärr blev det också som vanligt. Vi börjar tjafsa och jag gråter ännu en gång.
Nu känner jag mig ännu mer tom och värdelös. Mamma påpekade som så många gånger tidigare att jag behöver egentid och att vi måste få lilltjejen att inte ligga och suga på mig hela nätterna, bla bla bla. Detta tjat skiter jag i eftersom jag anser att Vi gör vad som Vi tycker funkar bäst i familjen och hon och alla andra kan ta sitt tjat och dra nåt gammalt över det. Det är våra barn, vår familj och vårt liv.
Det som då gjorde tjafset var att vi i detta sammanhang disskuterade hur man kunde göra och jag sa att vi kan ju inte låta henne skrika på nätterna för då vaknar ju storasyster och kan sen inte sova. Det som behöver göras är att min man måste själv ta några skriknätter med lilltjejen när storasyster inte är hemma. Då säger mamma att när jag var lite (hon var i princip jämt själv med mig) så blev hon så less en dag att hon stängde dörren till mitt rum och gick in i köket, satte händerna för öronen och lät mig skrika tills jag somnade. Jag sa då att jag inte ansåg att det var ett bra sätt att få barn att sova utan jag tror att det kan leda till rädsla. Rädsla att bli lämnad och för mörker. Jag sa då också att jag alltid varit mörkrädd och där satte det igång. För jag hade då ALDRIG varit mörkrädd utan jag hade ju tyckt mamma varit fånig som hade lampan i hallen tänd. Så inte hade då JAG varit nå mörkrädd heller. Men JAG vet ju att jag varit det och är det än. Då tar hon också upp att jag sagt att jag fått mycket godis och så hemma, vilket jag anser bidragit till min övervikt. Hon säger att det ALDRIG varit så heller utan att det nästan aldrig funnits godis hemma. Hon var jättearg att jag säger saker om min barndom som inte stämmer. Då säger jag att det jag känner och vet är MIN sanning och det måste ju ligga nån grund i det eftersom jag minns det såhär och att hon inte kan tvinga mig att tycka annat. Det är ju såhär jag upplevt det!
Hur i helvete ska jag någonsin kunna komma till grunden med mina viktproblem och andra problem från min barndom när det bara blir försvar och förnekelse från min mamma, och säkert min pappa den dagen jag tar upp saker med honom, av det jag säger? Jag blir alldeles knäckt och mår ännu sämre. Hon fattar ju ingenting!
En annan sak som hon säger är att du har ju aldrig varit tjock utan du har ju bara varit lite kraftig. Då säger jag att det är i betraktarens ögon och att hon är ganska partisk. När jag ser bilder på mig från barndomen ser jag inte ett tjockt barn men en ganska rund och kraftig lite tjej. När bilderna blir på ett lite äldre barn så ser jag enormt grova lår och kompakt kroppsform. I tonåren rätar jag ut mig ett tag för att sen återgå till att bli kompakt och sen för att bli rent FET.
Mamma brukar också säga att jag inte får bli för smal för då är det inte jag. Men det är ju ändå jag på insidan! Anledningen till dennna kommentar är att jag under ett år gick ner VÄLDIGT mycket i vikt och det genom att sluta äta näst intill helt och tränade ca 5 timmar om dagen. Jag kräktes även upp saker om jag tycket jag ätit för mycket.
Ja nu har jag hävt ur mig massor igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar