Ja just nu känns det så =(. Känner mig så trött, slut, sliten, orkeslös, ledsen och irriterad hela tiden. Vill bara gråta, krypa upp i nåns knä och bara bli smekt över håret smatidigt som personen säger "Jag finns här för dig, allt kommer ordna sig. Ta det lugn nu så ordnar jag dethär.". Men ingen gör så och mina hjärnspöken tar mer och mer över mitt liv. De finns inte bara där ibland nu utan är där konstant och påminner mig om det mörker som finns där. Hur kan livet kännas så jobbigt när man ändå känner sån kärlek till sina barn, sin katt och sin man. Hur går det ihop? Varför känns det så jobbigt och varför ska det vara så svårt för andra att förstå hur jobbigt det är?
Jag vill hela tiden bara tillåta mig att gå in i mörkret, gömma mig, gråta, sova och bara försvinna för ett tag så det kan gå över. Eller egentligen är det nog så att jag vill försvinna nån stans för att sova och sen komma tillbaka som en pigg, glad, entusiastisk mamma och fru. Jag vill känna glädjen dem enkla vardagliga sakerna och inte bara känna att allt känns jobbigt och tungt. Jag är glad när jag ser mina barn le och skratta och när jag leker med dem.
Så i och med att jag mår som jag gör går mitt ätande åt skogen. Har ätit hur mycket godis och fika som helst under helgen. Har sköljt ner detta med coca-cola. Mår jag bättre av detta? Just för stunden när allt åker in gör jag det men sen mår jag ännu sämre. Det bli till en rejält ond cirkel. Ser inte fram emot att väga mig imorgon!
Jag måste skärpa mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar