Tänk att man kan älska någon så mycket men samtigt bli så enormt arg och irriterad på samma person. Jag talar inte om mina barn nu men samma känsla finns där med utan nu är det föräldrar jag pratar om. Jag älskar min mamma enormt mycket. Hon har alltid funnits där för mig och jag är princip enbart uppvuxen med henne eftersom mina föräldrar separerade då jag var 3 år. Pappa har jag träffat på helger och lov. Jag och mamma har mer av en vänskapsrelation än en mor och dotter relation. Vi hade en period då vi knappt pratade med varandra och var enormt osams men nu har vi bra kontakt. Sen jag fick barn har jag lärt mig att uppskatta min mamma ännu mer. Jag förstår nu allt det hon tjatat om hela min uppväxt. Jag förstår den ständig oron och den enorma kärleken man har för sina barn. Ändå blir jag så enormt arg och irriterad på henne att jag inte skulle vilja se henne mer.
Min mamma är en hypokondriker utan dess like. Jaja hon har haft bröstcancer jag vet och det var en enormt jobbig period i allas våra liv och speciellt i hennes liv, men min mamma är alltid värst. Säger jag att jag är trött så är hon 10 ggr så trött. Säger jag att jag är förkyld så har hon lunginflammation även om hon inte har det. Detta är så förbannat irriterande. Jag är nu så trött och slut att när jag vaknar är jag så yr att hela rummet snurrar, benen darrar och jag känner mig helt färdig. Jag fick igår reda på att min mamma tagit semester hela nästa vecka och hon har länge tjatat om att vi ska komma och vara hos henne några dagar jag och barnen. Jag tänkte då att om hon är ledig hela veckan så kan vi ju komma i veckan och äldsta dottern kan få ledigt från dagis. Ringer och säger det till henne men då är det inte så på längre utan mer, jaha när då och njaaa ja hmmm. Jag tänkte i början av veckan då säger jag men det går INTE. Nej då ska det städas och så. Ni kan väl komma torsdag eller fredag säger hon. Men då går ju inte dotter på dagis så då faller allt. När det verkligen gäller så är det inte så viktigt. Jag försöker säga till henne att jag är så trött och skulle behöva hjälp och då får jag till svar: " ja men jag är också trött det är därför jag ska ha semester". Ja där var det då vill hon inte att vi ska komma så då lägger jag ner =(. Blir så ledsen!
Vi ringde även mannens föräldrar för att kolla om de ville leka lite med dottern idag så mannen kunde renovera lite i badrummet men som vanligt den senaste tiden så är det nåt uppbokat med hans syster och då kan de inte. Lika var det i tisdags när det var bestämt att de skulle komma hit och leka med henne men då de ringde och sa att de inte kunde komma då systern var ledsen. Det är inte första gången detta händer nu. Blir tokig! Nu vågar man knappt säga till dottern att de ska komma för hon blir så ENORMT besviken när det inte blir nåt.
Vi har inte berättat för våra föräldrar att jag håller på att falla in i depressionsträsket igen. Min mamma vet om att min kräkfobi har blivit värre men hon har ju också kräkfobi så då är det ju inte så farligt. Bara det att hon fattar inte vilken ångest jag har! Hon har inte sån ångest om jag har! Man kanske borde berätta att vi har det jättejobbigt just nu och att jag mår piss. Men jag orkar inte riktigt!
Kanske ställer jag för höga krav på våra förädrar och när det gäller att få hjälp av dem, men de pratar ju jämt om hur mycket de vill träffa barnen och så =(.
Nåja jag får ge mig med mitt gnäll nu och njuta lite till av Lets dance!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar