Faller in i mörkret, jag är så rädd!

Jag känner att jag faller, jag faller och faller, djupare och djupare in i ett mörker som jag inte klarar av att ta mig upp ur själv. Jag är så rädd att hamna där igen men det går inte att stoppa en snöboll som börjat rulla. Trodde inte att det var så farligt men jag märker att jag är påväg neråt. Varför denna nedåtspiral? Varför ska jag hamna här igen?

För några år sen hamnade jag i en depression. Var sjukskriven ett halvår och gick i terapi. Denna depression kom som ett slag från himlen. Jag fattade ingenting. En dag orkade jag bara inte mer. Jag var sååå trött! Jag körde hem från jobbet, en resa på 20 min och jag minns inget alls från resan och är sjukt glad att jag överhuvudtaget kom hem. Det var då jag verkligen insåg att nåt var fel. Jag ringde då läkaren som omedelbart sjukskrev mig och såg till att jag fick komma till en terapeut där jag fick KBT. Ingen medicin tog jag för jag ville reda ut mina tankar och veta varför det blev som det blev. Jag vet nu att anledningen att jag hamnade där då var att jag äntligen hittat lugnet och tryggheten i livet. Jag hade träffat min blivande man och vi hade köpt hus. Den tryggheten hade jag inte haft någongång i mitt liv och med den tryggheten kom allt upp som jag gått igenom i mitt liv. Allt jag förträngt och låtit bli att känna kom upp och jag föll handlöst ner i mörkret. Det var jättejobbigt men enormt skönt att få gå i terapi och reda ut mina tankar.

Men nu känner jag alltså att jag håller på att falla in i mörkret igen. Idag har jag bara velat gråta gråta gråta hela dagen. Fick lov att komma iväg ett tag så jag åkte själv till affären utan något barn alls och när jag åkte där kände jag att jag bara ville ta in på ett hotell, dra för gardinerna, stänga av mobilen och sova, sova, sova. Glömma allt runt omkring och bara få gråta ut och sova. Skillnade mellan mig och dem som verkligen gör detta är jag är för förnuftig och för att jag älskar mina barn för mycket att jag inser att jag inte kan göra så. Jag kan inte bara lämna hela ansvaret för barnen i min mans armar och låta honom ta hand om en bebis som helammar och som bara vill ha mig egentligen. Kan inte heller lämna honom med en sjuk underbar större dotter. Hur skulle det gå och hur egoistiskt skulle inte det vara av mig?

Vad är det som gör att jag mår såhär då? Ja det undrar jag med men antagligen är det tröttheten. Har inte sovit mer än 4-5 timmar per natt på snart 4 månader. Jag är helt slut. Orkar inte dethär mer känns det som. En annan anledning är den slitning som blir mellan min man och mig just nu. Jag är trött och slut och vi har två barn så vi inte hinner ta tillvara varandra. Jag saknar kärleken och jag saknar oss. Jag älskar mina barn över allt annat och vill absolut inte ha dem ogjorda men jag önskar att vi inte tappade varandra, jag och min man. Jag behöver mycket kärlek och ömhet för att få bränsle till att leva och den kärlek jag får just nu är från barnen. Jag är inte bättre jag heller, ger inte heller nån kärlek, är för trött. Dålig ursäkt jag vet men jag är helt färdig. Dessa är två saker till att jag mår såhär tror jag. Sen finns ju det värsta av allt och det är min kräkfobi som är så sjukt stark just nu. Den har tom utvecklats till att jag är rädd bara min dotter hostar lite. Tror då att hon ska kräkas. Detta leder till att jag är så rädd för att ta hand om henne nu när hon är förkyld att det spinner i huvudet och värker i magen. Jag vill inte må såhär. Jag känner mig som en sån usel mamma. Jag vill kunna ta hand om mina barn i alla lägen utan att känna såhär.

Jag är också så less på kylan och detta hus. Har knappt varit utanför dörren på flera veckor pga kylan. Har bara varit till affären och handlat i princip. I helgen hade jag planerat att åka hem till mamma med barnen och vara där hela helgen för att komma bort lite och så min man kunde påbörja renoveringen i badrummet på allvar. Hade verkligen sett fram emot att få komma hem till mamma och bort härifrån ett tag. Men vad händer? Jo äldsta dottern blir sjuk inatt. Ont i halsen, toksnuva och hosta! Så ingen resa till mamma. Sitter då här i huset som jag ville komma ifrån lite och mår piss. Känner mig ensam och ledsen. Känns inte som att nån förstår mig, förstår hur dåligt jag mår fast jag försöker säga det.

Mamma kommer hit imorgon så mannen ändå kan renovera i badrummet och jag får hjälp med barnen men jag är ändå kvar här i huset och får inte se nåt annat för att få tillbaka lite ork. Jag känner att det behöver hända nåt nu. Jag behöver få göra nåt kul och komma ifrån lite. Det spelar ingen roll om barnen är med bara jag får göra nåt annat än att bara vara här. Men det jag antagligen skulle behöva är sömn, att få sova en hel natt eller två utan att bli störd av nåt men det kan jag se mig i stjärnorna efter.

Jag och min man skulle på konsert i slutet av februari i Stockholm och ví skulle vara där hela helgen med barnen. Mannens syster och fästman skulle följa med och vara barnvkat medan vi var på konsert men nu kan inte de. Mamma lyckades inte få ledigt så det blir ingen konsert för en av oss. En av oss måste vara kvar på hotellet och ta hand om barnen. Det känns så tråkigt när vi båda sett fram emot detta, att få göra nåt kul tillsammans om så bara för nån timme. Men å andra sidan vet vi ju inte om vi kommer få lilltjejen att ta flaskan ändå men det hade varit skönare om vi fått tagit beslutet att inte jag kan gå än att vi blir tvugna att inse det såhär genom att inte ha barnvakt.

Så i och med att jag mår såhär så går det verkligen uruselt med mat och träning. Syndat massor idag och inte tränat nåt alls.

Frukost: Fil, flingor, russin, 1/2 glas juice

Lunch: Korv och pommes, räksallad och mjölk

Mellanmål: Vetelängd

Middag: Nachokyckling med sallad och Coca-cola

Kväll: Smågodis och coca-cola

Hoppas jag mår bättre imorgon!