Jag har varit överviktig hela mitt liv, kan inte komma ihåg att jag någonsin varit som alla andra. Jag vet att jag alltid mått dåligt över min kropp. Jag har aldrig känt mig nöjd med mig själv. Ju mer jag går upp ju sämre mår jag och tyvärr så är det för lätt att gå upp och alldeles för svårt att gå ner eller åtminstone hålla vikten nere.
Det första jag minns som relaterar till min kropp är de gånger man skulle väga sig i skolan och skolsköterskan alltid påpekade att man låg över normalkurvan. Sen kom mobbingen, de ständiga pikarna om att man var rund både från släkt, vänner och folk som tycker de kan påpeka ändå. Tänk att det ska vara så lätt att säga till nån som är överviktig hur de ser ut och att de borde gå ner i vikt istället för att fråga hur man mår. Jag vet att anledningen till att jag ser ut som jag gör beror inte bara på att jag äter utan snarare varför jag äter. Det är det som är problemet: tröstäta, äta för att man är glad, äta för att det är fredag, lördag, söndag, måndag eller när som. Alltid finns det nån anledning till att äta och alltid finns det ursäkter. Inte att glömma alla gånger man smyger undan nåt för att ingen ska se hur man äter och hur mycket.
Visst jag har gått ner i vikt, massor men detta genom att sluta äta helt och kräkas upp det lilla man fick i sig. Sunt beteende, nej inte alls. Snarare ett rop på hjälp! Se mig, hjälp mig, finns där för mig - JAG MÅR INTE BRA!
Det finns så många dieter jag provat: viktväktarna, atkins, GI, low carb high fat, cambrige, nutrilette, soppdiet, banandiet etc. Med viktväktarna gick jag ner massor men av någon anledning slutade jag och då föll jag inte i samma vanor och gick upp allt och massor mer. Det är så lätt att falla in i samma mönster igen och helst om man mår dåligt.
Jag har alltid tränat i någon form. Det började med dans och handboll i barn- och ungdomsåren. Sen har det varit alla möjliga sorters gruppträningar och gymträningar. Nu sista 5 åren har jag dansat massor. Jag älskar att dansa men jag blir begränsad av min vikt. Jag tycker faktiskt om att träna men med två barn så har jag svårt att ta mig tiden till det och det är så lätt att bara sätta sig i soffan när barnen somnat och ta fram nåt gott att äta som godis och snacks. Man känner sig lite trött och sliten och då är det lättare än att ge sig iväg och träna fast jag vet att jag mår bättre efteråt om jag tränar. Sen blir ju kroppen skadad av vikten, knäna orkar inte, ryggen orkar inte mm. Jag vill träna men tar mig inte för det helt enkelt. Det är riktigt illa!
Jag har haft en tuff barndom. Min föräldrar separerade när jag var 3 år. Det var inte en bra separation och jag fick höra mycket skrik och bråk. Jag har levt med ständig ångest hela mitt liv. Ångest när jag varit med mamma för då är pappa själv och tvärt om. Ångest över att visa ena föräldern mer kärlek än den andra. Ångesten över att känna sig tvungen att vara hos pappa fast jag kanske inte ville och ångest över att vilja vara hos pappa och mamma fick vara själv. Rädsla är också en ständigt återkommande känsla i mitt liv. Rädd för att nån av mina föräldrar ska göra sig illa eller ta livet av sig. Rädd att förlora nån av dem. Rädd att såra. Det har också varit mycket alkohol i bilden på min pappas sida och inte att tala om alla män och kvinnor som passerat i mina föräldrars liv. Jag har inte fått lära mig en sund livsstil av mina föräldrar utan allt som ofta fått godis för att vara tyst, inte störa eller för att det inte fanns middag. Detta är delvis en orsak till att jag ser ut som jag gör tror jag. Jag har aldrig mått bra psykiskt och hur ska då min kropp kunna göra det?
Jag lever idag med min man och mina två döttrar. En på 2 år och en på 3 månader. Jag har fått båda barnen trots min kraftiga övervikt men nu får det vara nog. Jag orkar ju inte leka med dem och springa och ha kul. Jag vill finnas där för mina barn och min man. Jag vill kunna åka skidor och slalom utan att skämmas för att jag är så fet att jag inte kan ha skidor knappt. Jag vill kunna cykla och springa med dem utan att tappa andan efter några meter. Jag vill kunna resa mig från golvet utan att behöva stödja mig på nåt. Jag vill kunna beställa en flygresa utan att vara rädd för att inte få plats i flygstolen. Jag vill kunna åka karusell med dem. Allt sånt som normala människor kan. Framförallt vill jag kunna lära mina barn en hälsosam livsstil och kunna få leva med dem länge länge. Jag vet att om jag forsätter såhär kommer jag inte få så många år med dem som jag vill. Jag vill leva och jag vill leva för mig själv och min familj.
Jag är en person som tänker på alla andra före mig själv och nu är det dax att tänka på mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar